Katta och jag har gått på en trevlig höstpromenad (om än en jävligt blåsig sådan) och haft förvirrade diskussioner om framtiden. Vi är båda färdigpluggade till sommaren (förutom eventuella vidareutbildningar då) och ingen av oss har några som helst planer inför dess. Trots att det är typ åtta månader kvar känns det som att det är väldigt nära nu och ärligt talat; det känns ganska skrämmande faktiskt. Ska man behöva bli vuxen då? Shit.

(För att väga upp dessa funderingar steker jag pannkakor med Britney Spears och Five på alldeles för hög volym...)